Snällbok till Marre.

Nu; efter årsskiftet in till 2014 blir det exakt två år sedan jag tog steget och började på bibelskolan. Det var där jag vågade närma mig Herrens ansikte.

Till er alla som jag delat terminer med, vi är någonting mer än bekanta, vi har delat någonting mer än bara gått i samma skola. Vi har delat den glädjen och mildheten som bara en gemenskap i Jesus Kristus kan tillföra. Och till er alla andra som inte har gått på Bibelskola så måste jag nu få vittna lite om det Jesus har gjort i mitt liv! Jag måste utlopp för min kärlek!

Jag har svårt att tänka sig hur mitt liv skulle sätt ut om jag inte hade tagit mig i kragen och bestämt mig för att lyssna till Hans röst. Efter jag tog emot Herren efter min evighetsupplevelse, visste att jag behövde en förändring, jag behövde byta omgivning. Jag behövde komma till en plats där jag kunde vända om och söka mig till den friden som Han lovade mig. Ett liv tillsammans med Jesus.
När jag tänker tillbaks så kommer jag knappt ihåg mitt gamla ”jag”.

Det var i Mariannelund min vandring och jakt efter Gud började på riktigt. Det var här jag fick lära mig att bara njuta av allt det goda ifrån Herren. Att bara äta mig mätt av allt det Han har dukat upp framför mig. Att bara ta emot Hans kärleksgåvor. Och där är där jag är idag, men så var det inte till en början, när jag kom till skolan hade jag 100 hinder för att leva ut min tro. Denna historia kommer handla om självförakt/självdestruktivitet.

När jag kom till Mariannelund och gick min första termin, bibel/äventyr, så upptäckte jag att; hur mycket kärlek som Herren än hällde över mig, så bara rann det av mig. Jag kunde inte ta emot det. Det var som att jag var impregnerad från att motstå Guds kärlek efter min ungdoms år, dränkt i alkohol.

En man går förbi en fastkedjad slav. Mannen stannar upp, tar sig tid för att slutligen lyckas få upp bojorna som satt på slaven. Den kuvade slaven som just blivit befriad av gode mannen ställer sig upp utan ett ord, och bockar hastigt. Den gode mannen försöker kommunicera med den svårt sargade slaven. Han säger; ”Skynda dig iväg nu, jag går bakom dig och skyddar dig emot din onde herre”. Slaven tog ingen notis om vad mannen sade, och Innan den gode mannen han formulera sig färdigt så vände sig slaven om för att sedan gå tillbaka och kedja fast sig igen vid bojorna. Slaven var så fast under sin onde herres förtryck att han inte ville lyssna till den gode mannens råd.
En fängelsedömd fånge sitter i sin cell på ett fängelse och avtjänar ett straff som han inte egentligen har begått. En dag så kommer det en mycket välbärgad man och besöker fängelset. Denne välbärgade man bestämmer sig för att gå i borgen för denne oskyldigt dömde. När den oskyldigt dömde får reda på att det har kommit en välbärgad man för att gå i borgen för hans brott, blir han ursinnig och säger; ”Du kan inte komma här och tro att du är bättre än mig! Jag kan ta han om mig själv och göra rätt för mig. Du kan inte befria mig ifrån mina brott. Man måste avtjäna sitt straff själv!”. Den fängslade mannen hade nu suttit så länge i sin mörka cell att han inte längre kom ihåg att han själv inte var skyldig till de brott han var anklagad för.

 

Jag var ”slaven” och jag var ”fången”. Jag drevs av destruktiva tankar om mig själv, mina brister och mina misslyckanden, och jag ställde mig själv ofta frågor som; ”Hur ska jag kunna leva ett liv i gemenskap med Kristus, bli älskad och bekräftad av den allra heligaste av heligt. Och; Vad gör det för skillnad om jag inte älskar mig själv?

 

– Svaret är enkelt; ”Jesus har redan betalt för allt. Nåden är gratis, och gratis är gott. Lite Jesu blod, sen är man fri och förlåten. Men vad betyder ”ett liv i gemenskap med Kristus igenom; nåden” för en person som inte förstår den? Och Hur kan jag ”söka Gud med hjälp av kärlek” när jag drivs av hat emot mig själv? Jag var fast i en ond cirkel av mörka tankegångar och tragiskt nog så tänkte jag att dessa paradoxala känslor var detta som kanske kallades för ”tvivel”. Och det kände att det fans någonting som skulle kunna få mig att komma ur detta.

Terminen gick, och plötsligt var det april. Jag fick lära mig mycket om att finna frid den första tiden på bibelskolan, men mina tankar och frågor pendlade mellan den friden som skapades av att få svaren på dem frågorna jag hade angående den kristna tron, men samtidigt så fylldes jag av ”tvivlet” som genereras utifrån bristen på kunskap inom området. Det är en binär känsla att inte ha stadga i grunden. Att bo och leva i ett hus byggt av en massa av ”vickande stenar”, ett hus fylld av lösaktiga sanningar.  Jag blev allt mer tröttare på dagarna och allmänt otaggad på att lära mig mer om Jesus eftersom att allt var så jobbigt, det var jobbigt att känna så mycket känslor hela tiden. Det var ”lättare” att inte känna alls, att bara kröka och röka cigg. Men det var tur att jag gick på det Marre-mötet, för det var den gången jag fick tungotalet.

Vissa kanske vittnar om att; ”Andens gåvor är det bästa som finns!”. Jag håller inte med dem. Gud; Fadern, Jesus och Anden är det bästa som finns, men ”gåvorna”, nej. Jag tycker dock att gåvorna är livsviktigt och att varje kristen gemenskaps grupp borde rusta sig med de olika andliga gåvorna, eftersom det är till stor hjälp att behålla drivet i att leva ut sin tro. Men om man är ute eftre att leva ett lugnt och ”Normalt” kristet liv så kan nog de diverse av Andens gåvor* vara det sämsta som kan hända dig.
*Läs, 1 kor 12.

Sekunden efter jag fick denna märkliga ”gåva”. Så satte jag mig i min stol i aulan, och la vänsterhanden över munnen på grund utav chock. Jag satt ner i någon minut och försökte samla mig lite och tänka realistiskt, men mina tankar var allt förutom realistiska. Jag tänkte; ”Om detta är verkligt, var min värld bara en illusion” – My mind was blown away.
Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag ställde mig upp och gick där ifrån.

Efter jag fick tungotalet så vågade jag inte säga det till någon, och efteråt, hur fett det än var, så blev jag helt iskall och passiv till min relation till Jesus i tre dagar. Det var dem värsta dagarna i mitt liv hittills. Och då inräknar jag alla mina operationer, och alla andra av livets sorger. I tre dagars tid så valde jag att förneka dem Andliga gåvorna jag just fått, men inte bara det, jag vände Gud ryggen. Under dessa tre dagar var jag fast bestämd om att allt detta var skit; att allt bara är prutt och fis och jag tror till och med att det var först då, kanske för första gången i mitt liv tänkte tanken att ”Gud finns inte”. Vilket nu i efterhand inte är det smartaste att göra, efter man har vigt sig själv till att tjäna Gud med sitt liv.
För det som hände mig där inne i aulan, var inte bara att jag fick tungotalet. Jag fick även en ”gnutta” av en annan av dem gåvorna som nämns i 1 kor 12:10, nämligen gåvan att skilja mellan andar.

Under dessa tre dagar hann det gå två nätter där jag fick oväntat nattetid besök, medans min rumskamrat John sov. Trots dessa två extremt omtumlande nätter, så talade jag inte om detta för någon just då. Under denna dryga 72 timmars korta period lyckades jag beskylla mig själv för att hunnit blivit mentalt sjuk, eller eventuellt drabbats av någon sällsynt flashback-psykos ifrån mitt tidigare bruk av diverse THC produkter.

Efter den anda natten, alltså början av det tredje dygnet då jag helt plötsligt kände att det fick vara nog, jag reste jag mig ur sängen, totalt slut efter nattens surrealistiska manifestationer och dessa väsens röster. Mina tankar drogs direkt till att; ”jag ska ta mitt liv innan andra upptäcker att jag är galen”. Så jag gick fram till min spegel där jag förvarade alla hårvårds produkter och greppade det första bästa tillhygge jag kunde hitta, och det blev en rakhyvel. Det skulle bli ett slut på dumheterna, jag är färdig med att vara kokko.

Precis som jag skulle gå ut ur rummet så slog mig tanken, kanske bara för en millisekund, att jag inte hade ropat till namnet ”Jesus” en ända gång under hela denna tid. Tvärtom, jag hade ju bestämt mig att han inte fans, att allt spirituellt inom kristendomens bara var skitsnack och skrock. Detta trots att jag just hade fått tungotalet, och sett övernaturliga ting framför mina ögon, för att inte tala om min ”försmak av evigheten” jag hade fått uppleva lite tidigare i min resa.

I samma sekund som dessa tankar blixtrade inom mig skrek jag ut Herrens namn som en blådåre inne på mitt rum. (Och det är här folk brukar anta att Gud kom in ridandes på en dinosaurie, beväpnat med ett lasersvärd för att räddade mig ifrån demonerna, vilket uppenbarligen inte skedde, trots att det vore nog den bästa upplösningen på denna anekdot) I stället blev det så att i samma ögonblick som jag ropade efter Guds son så överströmmades jag av förlamande skälvningar igenom min kropp, vilket tvingade mina ben att vika sig, där jag blev liggandes emot rummets golv. Det brändes, sticktes, högg och skars över hela min kropp och liksom under min hud.

För dem som någon gång har haft neurologiska brännskador eller andra defekter på hjärnhinnan som kan ha lett till att du drabbats av kraftiga ”avdomningar” eller något annat obehagligt närbesläktad symptom, så kan jag understryka att detta inte likt detta.
Jag kan med rättigheter säga att; ”Cancer is a *****, but nothing like this.

För att förklara känslan utav en av dem olika ”känslorna” jag utsattes för, så var den brännande känslan så intensiv så att det ända minnet jag kan referera, som jag kan återspegla till var det när jag var på badhuset som barn. Jag skulle hälla på mer vatten på bastuaggregatet med hjälp av en vatten fylld hink, men hinken var för tung, så mina klena armar tvinade och mina fingrar hamnade intill stenarna medans vatten forsade ut över aggregatet och förångades emot mina händer.  Exakt den känslan av det minnet kom tillbaka till mig, men denna gång var det över hela muskulaturen på kroppen, och alltså inte direkt emot huden.  Diverse känslor förblev i mig tills jag drog mig tillbaka till min säng där jag låg och repeterade Herrens namn tillräcklig högt för att överrösta de feberliknande yrsel ljuden som även jagade mig, tills jag somnade in.

När jag vaknade senare på eftermiddagen var jag helt svettig. Jag satte mig vid sängkanten och direkt kom tankarna igen; ”Jag klarar inte detta längre, jag måste ta mitt liv”. Men exakt efter denna tanke avslutades i mitt inre så dök en annan tanke upp i mig. Denna tanke var lite luddigare än de andra tankarna, och därför kommer jag inte riktigt ihåg dem, men den var ungefär såhär; ”Du måste tala med någon, dela dina bördor och sorger med dina bröder och systrar”. Kampen fortsatte där, men som vi alla vet så finns det inget för litet eller för stort som inte Herren kan ta hand om. När jag kände att jag kunde gå med stadiga steg igen så klädde jag mig i nya kläder och gick direkt till aulan. Det hade hunnit blivit kväll, och jag möttes av att det var bön i smågrupper. Jag kommer ihåg att jag hamnade tillsammans med en grupp med fyra andra, men det var en kille i gruppen som hette Jakob som jag verkligen såg upp till under min första termin. Det blev ett starkt möte där jag fick vittna om allt som hade hänt mig den senaste tiden.

Den första terminen var nu på väg emot sitt slut och mitt liv hade nu vart med om stora förändringar både fysiskt och andligt. Jag visste knappt vad som var upp och vad som var ner längre. Det kändes som att desto fler steg jag tog i min tro, desto mer kunskap behövde jag samla på mig för att förbli på min vandring, istället för att sväva upp mot molnen.  Men desto mer jag läste bibeln och samlade kunskap, desto mer blev jag medveten om att jag var tvungen att ta avstånd ifrån saker som band ner mig, och något jag fortfarande lät binda mig, var mitt självhatiska tänk. Och med tanke på att bibeln säger att det inte är det som kommer in i min mun som gör mig oren utan snarare det som går ut ur min mun, som gör människan oren. (Matt 15:11) Och hur mycket jag än älskade Jesus, och ville prisa honom dag och natt, så strömmade det fortfarande förrädiska ord och annan hätskhet emot mig själv ifrån min mun. Tungan är den muskeln i munnen som gör så att vi kan artikulera orden, så att vårt tal blir begripligt. Tungan är bara ett litet instrument bland alla andra muskler, men tränar man sin tunga på rätt/fel sett (beroende på mindset) så kan man nog vinna fler strider än vad ren kroppsstyrka kan genomföra. Bibeln liknar tungan med: ”En liten eld som kan sätta en hel skog i brand”, och vidare att med hjälp av tungan så tackar vi och prisar Gud. Men inte bara det, med samma tunga så förbannar vi oss själva och andra människor, vilket jag som kristen inte har någon rätt till, efter som alla människor är skapade till Guds avbilder, till och med jag. Det ska inte komma både lovsång och förbannelser ur samma mun. Nu, när jag i efterhand har fått befrielse ifrån sådana tankar, så är det lätt att se att dessa två inte går hand i hand. Det skär sig liksom i munnen att både prisa Herren och samtidigt hata. (Jak 3:5-12) Det var det avslutande kvällsmötet, som alltså sker traditionellt dagen innan skolavslutningen. Jag brukar alltid sätta mig längst fram i kyrksalen för att på så sätt vara en bidragande till att människor söker sig längre fram, snarare än längre bak. Men denna gång så satte jag mig bredvid Luno, skolans egna skolpastor. Vi satt där tillsammans hela mötet. Efter betraktelsen och efter lovsång så blev det nattvard, vilket Luno noterade. Han började fråga ut mig hur det var med mig, och jag svarade. Det hela slutade med att han fick lägga sina händer på mig och att jag fick förbön.

Efter bara några sekunder så förstod jag att detta var ett heligt tillfälle, eftersom jag påmindes av den gången jag fick en glimt av evigheten. Även fast det jag fick uppleva här var kanske lite av en ”Narnia effekt”, att jag var borta en längre tid i Anden, än var det egentligen var rent fysiskt. Och just därför tror jag att det som händer härnäst, kommer kanske inte många kunna ta till sig, men var det som att det som om att känslorna som kom till mig blev till bilder som projekterades inom mig så att jag kunde ”Se” och ”höra” och ”känna” dem, istället för att bara kunna känna. Det jag ”såg hörde och kände” förstår jag kan uppfattas som lite luddigt, men det var som om jag blickade ut över ett stort grönt och livfyllt landskap. Och i samma sekund som jag andades in luften så förstod jag på direkten att detta var landskap var ”Jag”. Jag vandrade liksom omkring i mig själv medans jag slöt mina ögon, och när jag öppnade mina ögon så satt jag ju och fick förbön av en vän, så detta var alltså parallella upplevelser, och påminde ingenting om någon form av trans tillstånd. I min vandring över vackra gröna kullar och dalar, som påminde om där Bilbo bodde fast utan alla hus, fick jag tillslut se något som såg ut som en enorm boning. Denna boning var bortom alla beskrivningar. Den svävade ungefär 100-150 meter upp i luften och den var gjort utav ett obeskrivligt material som var som av en blandning utav sten, ekträ och människokött. Jag förstod på direkten att detta var mitt ”andliga hjärta”. Det gick en tid medans jag stod där och betraktade denna märkliga syn i sin helhet utifrån ett avstånd ifrån en av kullarna. Då det plötsligt hördes ett pulserande dån 180 grader runt utifrån där jag stod. Jag vände mig om, och häpnades av den enorma flodvåg av den renaste guld som tumlade fram i extrem fart ifrån horisonten och emot den plats jag befann mig på. Jag förstod på direkten att denna flodvåg var Guds röst. Floden rusade fram överallt över hela landskapet och for i hög fart emot den märkliga boningen.  Samtidigt som jag fick iaktta denna syn så överströmmades jag åter igen av förlamande skälvningar igenom min fysiska kropp, men denna gång var det inte smärtor och hugg jag utsattes för, utan istället var det kärlek och frid, mildhet och glädje! I synen så fortsatte jag följa de framströmmande vattenmassorna med mina ögon. När det kraftiga vågsvallet genomströmmade den märkliga boningen så hördes det en ekande röst  över hela landskapet, och Hans röst var exakt som rösten av stora vatten som det står i Upp 1:15. Rösten tala högt och tydligt,  och det den talade till mig var; ”DET BÖRJAR MED ATT DU ÄLSKAR DIG SJÄLV.

Allting brast för mig efter detta tillfälle; jag grät, skrattade, jublade och sedan tror jag nog att jag tappade andan. Så jag tror att jag nu fadear ut denna storyn här, efter som det blir ointressant läsning. Vi kanske alla kan förstå att det En lång resa att gå ifrån att hata sig själv till att älska sig. Men jag började smått, med bland annat en liten lapp vid mitt rums spegel för att påminna mig om mina bra sidor osv, eller så sa den något uppmuntrande.

Men, det jag vill säga med allt detta är att jag tror att vi inte alltid kan förutsätta hur ett bönesvar skall se ut. Kristna ber ofta med förutfattade meningar om vad svaret skall vara. Detta är inte ett vittnesbörd med ett lyckligt slut, för sommaren som följdes upp efter den vecka var den värsta i mitt liv. Jag har aldrig känt mig så ensam i mitt relativt korta liv. Men även den sommaren tillförde kunskap till min tro, och helheten av all tragik kan summeras ihop till det som står romarbrevet kapitel 5:3-5. Mitt lidande har skapat uthållighet, uthållighet har blivit till fasthet och fasthet till hopp. I förtröstan och i hopp om att ingenting kommer någonsin att kunna skilja mig ifrån min Herre, för det är det bibeln säger; ”hoppet sviker oss aldrig”.

Insåg ju även jag att tiden var för knapp, att bara gå ett halvår på bibelskola är idioti enligt mig, i alla fall om man är ett sådant ”hopplöst fall” som jag var. Då behöver man mer än bara en termin. Jag lyckades ta itu med typ 1 av 100 hinder på en termin. Men jag skulle ju komma inte komma där ifrån förrns ett och ett halvt år senare. Och tur var det, för jag hade 99 problem kvar framför mig men det är ingen match för Gud eftersom Han är god.

Many are the afflictions of the righteous: but the Lord delivereth him out of them all.
– King James Version, Ps 34:19

 

Tips ifrån coachen: ”Gå bibelskola. Det spelar ingen roll vart du går, så länge du känner dig trygg på platsen dit du kommer. Det är samma Jesus överallt på alla bibelskoler, det är bara att gemenskapen skiljer sig. Men den bästa gemenskapen hittar du på Mariannelunds folkhögskola!”.


Efter fyra terminer har Jesus gjort denna lame man, frisk. Så jag ställde mig upp, tog min bedd och gick för att tjäna Herren med glädje! Nu är jag tillbaka i Sthlm. för att stanna!
Tack för mig, slut för mig. Grattis Jesus på födelsedagen, och God Jul till er andra!

 

Publicerad i Alltid bara Jesus!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


Hit Counter provided by laptop reviews